Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Här kan du läsa det senaste!

Så var det med det lilla helgonet...

Ravi Zacharias hette en  världspredikant  som verkligen lyckades krascha sitt eget rykte; dessutom efter sin egen död!  Det är nästan osannolikt klantigt. Ändå har det varit märkligt tyst i Sverige om denna helt extraordinära perversa skumtomte. När "skiten träffade fläkten" så visade det sig att den gamle gudsmannen i stort sett lyckats driva sin egen privata bordell och finansierat griserierna med pengar från sin egen kristna organisation. Under förevändning av att han behövde massage för sin dåliga rygg, importerade Zacharias snygga brudar från Sydostasien och gav dem amerikansk massageutbildning. Därefter bekostade han deras uppehälle; givetvis med krav på sexuella gentjänster. Zacharias stämde skiten ur en kvinna som heter Lori Anne Thompson. Han anklagade henne för att pressa honom på pengar. Allt hon ville ha, var rättvisa efter de sexuella angrepp han begått mot henne. Thompson gick med på en förlikning eftersom Zacharias helt enkelt var en vidrigt rik person som kund
Nya inlägg

När Lambertz tystnar...

Göran Lambertz klarade sig på håret. Alla anklagelser om våldtäkt var felaktiga, eller snarare gick inte att leda i bevis. Lambertz hävdade å andra sidan, med en dåres envishet, att Thomas Quick var skyldig fastän än han friades för sina samtliga påstådda mord. Med den lambertzska logiken kan Lambertz ändå vara skyldig fastän han har friats. Det gällde ju i alla fall Quick. Nu vill Lambertz, enlig egen utsago, "ta tag i" hur åklagarnas utredningar kan förbättrats. Alltså, den häktade personen vill reformera rättsväsendet, och knappt någon reagerar på hur löjlig Lambertz gör sig. Lambertz är en resursrik man. Thomas Quick var det inte.  Det är något ruttet i Sverige när sådana pajaskonster inträffar inom rättsväsendet, och när lagens väktare viker ned sig för så kallade "toppjurister." De som är satta att vakta våra lagar, kan inte bete sig hur som helst. Att ha sex med en utslagen kvinna som inte kan värja sig är tydligen inte olagligt i Sverige, men hur som helst,

Ringer Ebba Busch på dörren, öppna inte!

Med anledning av senaste tidens turbulens kring kristdemokraternas Ebba Busch, vill jag hänvisa till det inlägg jag gjorde redan 2018: Sagan om Ebba Busch Här framgår hur Ebba Busch steg åt skyarna i karriären i Uppsala med tvivelaktiga metoder: Jag är inte ett dugg förvånad över att Ebba Busch i dag agerar som hon gör "med berått mod" i pandemitider.  Däremot kanske det är lite mer förvånande att hon lurar av gamla farbröder deras ärvda gårdar. Den såg jag  inte   komma!  Busch kunde ha anlitat en mäklarfirma som alla andra, och ville inte säljaren det, så kunde hon avstått som vilken omdömesgill person som helst. Man knackar helt enkelt inte dörr och lurar av gamlingar deras egendom. Där kanske den kristna etiken kommer in, trots allt. Vill man uttrycka sig försiktigt kan man åtminstone kalla Ebba Busch omdömeslös, vilket givetvis hänger samman med den bristande livserfarenheten vid 33 års ålder.  Och nej, dra inte feministkortet den här gången. Det handlar inte om att Busc

Inte en "lika-villkor" kampanj till!

En lika villkor-kampanj till? Nej tack, inte en gång till! I Sverige startar vi alltid en lika-villkor-kampanj om något skaver i samhället.  Det finns exempelvis sådana kampanjer på universiteten; ändå dominerar över- och medelklassen på universiteten och ändå har kvinnliga studenter brantare karriär än männen, till dess de slår i glastaket. Ungdomar med invandrarbakgrund har sämre möjligheter. Funktionshindrade har sämre möjligheter. En del skulle aldrig ens våga ansöka till högskolan för de tror att det är så himla svårt. Det finns lika-villkor-kampanjer för bättre skolmat; ändå äter arbetarbarnen snabbmat, medan överklassens avdragsgilla kock gör middagen klar till dess barnen kommer hem. Det finns lika-villkor-kampanjer till kulturen och naturen; ändå tittar arbetarklassen på reality-teve medan överklassen har abonnemang på Dramaten. Barn i betongförorten har inte tillgång till vacker läkande naturupplevelser. Så ser verkligheten ut, om inte Någon bekostar exempelvis kollovistelser

Svenskt mode: en svart vit tragedi

Den svenska inställning till mode är urtrist.  Letar man böcker om mode på svenska, så dyker det upp färgläggningsböcker för barn och en bok om "slow fashion." Inget ont om pysselböcker och hållbart mode, men nog är det astrist. Tretton ynka böcker om mode på svenska. Det mesta med det mästrande pekfingret i luften! Det är den svenska lutheranska inställningen till mode. Kargt, svart vit, "skandinaviskt" med undernärda modeller som står bredbent i svarta oversize klänningar och stirrar tjurigt in i kameran. Den svala, skandinaviska modestilen, snart så anemisk att pulsen slutat slå.  Snart ser alla ut som den kallsvettige, plågade prästen i Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna. Klädd i svart vit med en uppsyn som slår över tragikomik vilken sekund som helst. Stilidealet har konstigt nog blivit en förstelnad luthersk, svensk präst! Inte undra på att filmen fick öknamnet "Snorjohan och lipsillen." På engelska kan man däremot finna över 6 000 titlar om fashion;

Det svenska flockbeteendet

Det upphör aldrig att förvåna. Det svenska flockbeteendet. Det ängsliga tittandet över axeln innan man vågar räcka upp handen och rösta.  Det ryggradslösa beteendet som gör att man håller med gruppen, oavsett om det innebär att man gör fel både moraliskt och juridiskt. Denna uppblåsta självgodhet som går under namnet "det är inte okey." Och så detta stenhårda fördömandet av folk som inte tycker som "den allmänna opinionen" eller som av andra orsaker är fritt fram att kasta sig över. Denna självgoda (oftast anonyma) klick som vill ta ifrån alla människor med avvikande åsikter och beteenden precis allt de någonsin skapat. De ska absolut inte få behålla sina sociala plattformar. De ska inte få synas offentligt. De ska hålla tyst. Helst ska de inte ens få existera.  Man tänker på namn som LCHF-läkaren Annika Dahlqvist, musikproducenten Alexander Bard och förstås arme mat- och träningsexperten Paolo Roberto, som helst bör utplåna sig helt.  Oavsett vad dessa p

Vält hellre idéer än statyer!

Robert Milligan. Källa: Wikipedia.org. Det pågår en märklig tendens i samhället att rensa ut alla människor och yttranden ur historien som på något sätt misshagar den nutida allmänna opinionen.  Alla personer och alla yttranden som på något sätt inte känns tillräckligt modernt och progressivt ska bort. Vad gör det med historieskrivningen? Det kommer bli märkligt tomt i historieböckerna om alla kontroversiella människor och uttalanden ska bort. Ta det här med att välta statyer. Det är väl inget märkligt om man vill ta bort statyer över diktatorer som Lenin och Stalin. Du vill liksom inte se dem när du går till jobbet, men vad händer med personer som du faktiskt måste bedöma i ljuset av sin egen tid? Jag tänker exempelvis på Carl von Linné som just i dagarna på något sätt anses vara rasismens fader. Det är en djup okunnighet om 1700-talet. Även om det var upplysningstid och folk började få mer kunskap om natur, teknik, geografi, medicin etcetera, så var människor ändå folk av s

I coronatider duger landsbygden!

I dessa tragiska coronatider har plötsligt förlorarna blivit vinnarna. Folk ute i landet, som stockholmarna inte ens visste att de fanns, har helt oväntat seglat upp som riktigt starka överlevare. Samhällets överlägsna vinnare! Plötsligt är det en fördel att bo i glesbygd. Ha egen brunn. Vedförråd. Älgkött i frysen. Jordkällare fylld med egna inläggningar. Bär från förra säsongen. Svampen man plockade förra hösten. Äppelträd. Hjälp från sina grannar. Ett socialt nätverk som fungerar i kristider. Råkar du dessutom vara en händig kille eller tjej, så kan du säkert sitta i karantän väldigt länge ute på landsbygden. Det är alltså vanligt folk ute i landet som tidigare blivit ifråntagna sina vårdcentraler, matbutiker, apotek och kontor för arbetsförmedling och försäkringskassa. Vem kunde tro att det var deras livsstil som skulle fungera i dessa yttersta dagar? Folk som inte är så intresserade att resa till Spanien, Italien eller Thailand. En del har kanske inte råd, men varför

Journalistik i coronatider: Din stund på jorden

I dessa coronatider fylls tidningarna av ängsliga krönikörer som ömsom försöker trösta sina läsare, ömsom hota dem med diverse konsekvenser om läsarna inte "tar hand om varandra." Det är märkliga texter blandade av storhetsvansinne, dödsångest och allmänt beskäftiga råd. Förvirring beskriver bäst vad de åstadkommer. Råden har snart blivit ett mantra som i sig själv ska skydda mot corona. Ungefär som att viruset ska försvinna bara skribenten upprepar sina råd tillräckligt ofta. Om läsarna inte redan vet att de ska tvätta händerna och hålla avståndet, har de befunnit sig på semester på Mars den senaste månaden. Tack, vi vet det nu.  Självklart ska media rapportera om coronapandemin, men det finns anledning till besinning och återhållsamhet. Vilda spekulationer skadar samhället, mer än det hjälper.  Värst är nog alla rykten och halvsanningar som är i omlopp. Snart har varenda kvällstidningskrönikör blivit sin egen stadsepidemiolog. Alltid är det någon ska skämmas.

Lite mer stiff upper lip, tack!

Att ha en stiff upper lip betyder i England att man lägger band på sina känslor, om man nu har några, och stoiskt biter ihop, om så hela Imperiet rasar. Se bara på drottning Elizabeth II. Utan hennes förmåga att behärska sig och tänka efter hade nog det brittiska kungahuset rämnat för länge sedan. Drottningen hållning är ju inte direkt modern. I dag bölas det offentligt i varje offentligt sammanhang. Allt för att uppfylla Andy Warhols profetia: "I framtiden kommer alla vara berömda i femton minuter." Folk känner, tycker, anser, hatar, älskar, vädrar sina åsikter om allting. Varje sexuell preferens ska offentliggöras, varje sjukdom, skilsmässa eller annat spektakulärt ska ut i dagsljuset. Allting under förespegling att "vi måste våga prata om det här!" Visst finns det en poäng med att människor träder fram och berättar, så att andra förstår att de inte är ensamma med sina problem. Första gången det hände var väl när AIDS-sjuka kändisar trädde fram i me

Okey honey, vem bestämmer?

Okey honey, vem bestämmer?   Lauren Bacall och Humphrey Bogart i klassisk könskamp i filmen "To have and have not." Bogart verkar inte alltför missnöjd med situationen. Wikimedia. Det finns en kvinnlighet som är stark, feminin och helt ostoppbar. Bara den kraften blommar ut kan den få vilken kvinna som helst att nå sin fulla potential, men stoppar samhället femininiteten skapar man osäkra kvinnor som antingen fastnat i flickstadiet eller kvinnor som tror att de måste vara maskulina för att nå framgång, eller ens duga. Samhället är fullt av förkrympta kvinnor som spelar männens maktspel. Den kvinnliga principen i samhället förringas allt som oftast. Följden blir att många kvinnor inte vågar vara kvinnor, och tyvärr utvecklar en hel del flickor och kvinnor aldrig sin riktiga femininitet, utan låter sig nöjas med att överlåta till männen vad de ska vara och bli, och den indelningen män gör av kvinnor är tyvärr ofta ganska enfaldig; attraktiv eller inte. Manssamhället u

Tråkiga platser är det bästa jag vet!

Tråkigt är roligt! Naturhistoriska museer med dammiga uppstoppade djur. Burkar med allsköns konstigt innehåll i formalin. Bibliotek med mossigt utbud där tiden stannat. Permanenta konstutställningar med konstnärer som knappt någon minns. Vänthallar där det inte finns någonting att fästa blicken på. Och varför inte favoriten; väntrum? Det är skönt att det fortfarande finns platser där tiden stått stilla och ingen ber om ursäkt för det. Platser som inte stimulerar intrycken helt hysteriskt. Ostylade platser. Platser som inte inbjuder till intryck, utan bollar tillbaka initiativet till din egen inre fantasi. Jag minns fantastiska "tråkiga" platser som jag har haft stort nöje av. På Biologiska museet i Uppsala fanns det, när jag var liten, uppstoppade djur; exempelvis räv, hermelin, örn i slagläge. Allting i ett landskap som hade stelnat i ett ögonblick. Jag kunde stå och titta hur länge som helst på dessa gamla, dammiga djur utan att bli det minsta rastlös. I dag är or

Ur synk är Micael Bindefeld

Micael Bindefeld är mannen som alltid legat rätt i tidsandan. Han har alltid lyckats bjuda in de hetaste namnen i kändisvärlden. Alltid rätt. Alltid cool, men nu börjar man ju undra hur det står till med fingerspetskänslan...  Fylla sextio år får man göra. Man får ha fest. Man kan bjuda in vilka gratisätare som helst. Man får kindpussas och lägga ut spektaklet på Instagram. Men i dessa yttersta dagar av klimathot i världen, väljer Bindefeld att ta med sig sin ambulerande kändiscirkus till Tel Aviv, Israel, för att festa loss.  Det är helt ur synk med samtiden, Vart tog Bindefelds känsla för vad som ligger i tiden vägen? Miljöförstöring på irriterande hög nivå. Det verkar som Bindefeld fyllt gubbe för länge sedan. Med sin tid är han inte. Att utmana opinionen för att ha lite kul med kompisarna på andra sidan jorden. Är det verkligen värt det? Bindefeld hade haft möjligheten att hyra vilken restaurang som helst i Stockholm och kändisarna hade bara behövt ta taxi ned till

Korrekta kolumnister, vassa krönikörer och roliga kåsörer

Jag läser någonstans att svenska skribenter inte kan skilja en kolumn från en krönika. Kåserier är något enklare; man har för sig att det är en rolig text som kan se ut lite hur som helst. De olika avdelningarna i en tidning är såklart skelettet som texterna hänger på. Att inte kunna känna igen och skilja på olika texter, är som att säga att hjärta och lever är samma sak; båda finns i kroppen. Spelar det någon roll om man inte vet om man skriver en krönika eller en kolumn? Ja, frågar du folk över 50 år, kommer de säga att det är viktigt. Det handlar om vilken förväntan du som läsare har på texten.  Är det en kolumn förväntar du dig en sakkunnig analys av en kunnig skribent. Är det en krönika, så hoppas du bli uppdaterad på vad som hänt sedan sist. Är det ett kåseri, har du rätt att förvänta dig att få skratta. Så enkelt är det. Min absoluta favorit bland kåsörer var Torsten Ehrenmark. Hans signaturstil var alltid att han var opraktiskt lagd. Nästan varje kåseri han skrev ut